Det finns många som tycker att det här med att blogga är totalt meningslöst och löjligt. Jag är inte en av dom. När jag var yngre skrev jag dagbok, och den här bloggen startade också som en form av dagbok för så många år sen. Men det går i perioder det där, som så mycket annat. Ibland vill jag inte skriva någonting alls, ibland vill jag bara blogga ett foto. Ibland har jag så fullt runt omkring mig att jag inte ens tar mig tid att ägna mig åt bloggen under lång tid. Och när jag väl börjar skriva igen, så upptäcker jag hur mycket jag saknat det. Hur bra jag mår av att få skriva av mig. Att ventilera mina tankar. För hur det nu är så får jag perspektiv på saker och ting. Jag får ordning på mina tankar när jag skriver ner dom.

Och jag är oerhört tacksam över alla människor som faktiskt bryr sig om mig och hur jag mår, som finns där, ibland helt nära och ibland många många mil bort. Ibland bara en människa jag aldrig träffat öga mot öga, men ändå så värdefull för mig. Tack för att ni finns!