Tinca – Vila i frid
2009-10-30
Jag har alltid drömt om att få en egen hund. Som liten när vi lekte hund var jag alltid en svart eller vit pudel som hette ”Ebba”. Så småningom bestämde jag mig för att skaffa mig en jack russell terrier, men som tur så blev det aldrig av, jag vet nu i efterhand att en JRT inte skulle passat mig. När gymnasiet började lida mot sitt slut och jag skulle flytta hemifrån ägnade jag sommaren åt att leta efter en lämplig ras. Att det blev schäfer är ganska naturligt då det alltid varit min favoritras och nu äntligen skulle jag få möjligheten att ha en alldeles egen att träna med! Jag sökte runt på internet och fastnade för en uppfödare/kennel som verkade trevlig, Kicki Lundin/Kennel Space. Efter kontakt med henne bestämdes det att jag skulle ha en tikvalp ur en kull som skulle födas i augusti. När valparna föddes visade det sig att det bara blivit hanar. Uppfödaren hade dock en tik ur kullen som fötts i juli, som skulle ut på foder till en kompis. Denna fick jag gärna ta om jag var intresserad. Vi åkte dit och hälsade på när valparna var 6 veckor gamla. Valpen som skulle bli Tinca satt en liten bit bort i valphagen och var inte alls så framåt och trygg som övriga valpar. Hon var så lugn, och när jag tog henne till mitt knä verkade hon trivas där. Med kunskapen jag har nu så skulle jag helt klart ha varit mer noggrann både med val av valp, kull och linjer bakom, men det var min första hund och föräldrarna hade fria höftleder, det hade jag minsann koll på. 
Den mysiga lilla valpen följde med mig hem två veckor senare. Hon låg så fint i mitt knä i baksätet och sov hela den tre timmar långa bilresan hem. Tinca var redan från början noga med att hålla sig där matte var, hon var en fröjd att ha med ut på promenaderna för jag behövde aldrig oroa mig för att hon skulle rymma iväg. En gång sprang hon efter en hare några meter innan jag ropade ”nej” och hon vände tillbaka, sen dess tittade hon inte åt vilt. Hon var full av energi och mycket aktiv och hade jag varit mer erfaren hade jag kunnat förvalta hennes egenskaper på ett mycket bättre sätt. Hon hade redan från början problem vid att möta andra hundar, hon stressade upp sig, gjorde utfall, kunde inte koncentrera sig i närheten av andra hundar och var allmänt skitjobbig. Vi fick många tips om att slita i kopplet, ”visa vem som bestämde”, lägga ner henne på marken för att dominera henne osv. Detta fungerade inte och vårt förtroende och samarbete kördes i botten. Tinca var osäker och mitt beteende förstörde bara ännu mer. Vi gick olika kurser och hela tiden hade Tinca väldigt svårt att koppla bort övriga hundar, särskilt om de rörde sig eller fick leka och hon skulle sitta kvar vid mig. Jag kände mig så otroligt värdelös, som inte ens kunde få min hund att intressera sig för mig i sådana lägen.
Efter många år bestämde jag mig för att prova en helt annan metod vid hundmöten, jag skulle ignorera alla utfall och försöka avleda Tinca innan hon hetsat upp sig. Byta håll på promenaderna, avleda med korv eller gå längre bort från hundar som upplevdes som ett ”hot”. Sakta men säkert (det tog väldigt lång tid!) blev hon tryggare och jag kunde lättare och lättare avleda hennes uppmärksamhet från den andra hunden till mig. Mot slutet kunde hon sitta mitt emot mig och hålla kontakten med mig i väntan på att få korvbiten, medan den andra hunden passerade. Det krävdes dock hela tiden 100% fokus från mig, slappnade jag av vände hon direkt sin uppmärksamhet mot den andra hunden igen.
Vi gick kurser i lydnad, bruksspår, sök och viltspår men det allra roligaste vi hade var uppletandet. Tinca älskade att leta efter föremål och hon var riktigt duktig på det. Hon hade en otrolig energi och arbetslust och var väldigt duktig på att komma in med föremålen till mig. Hon älskade också att spåra, men lydnaden tyckte hon bara var kul så länge hon fick belöning ofta. När vi tränade själva utan störning fungerade det bra, men tillsammans med andra blev hon ofokuserad och ”stirrig” och krävde täta belöningar för att koncentrera sig längre stunder. Vi provade på det här med tävling några gånger i Lydnadsklass 1 och Appellklass spår, men min otroliga nervositet vid tävling gjorde Tincas koncentrationsförmåga ännu sämre, vilket ledde till dåliga resultat. Jag kände att jag inte kunde få med mig henne på det vi skulle göra, och hopplösheten var stor ute på tävlingsplan. Hade jag varit trygg, stabil, säker och njutit av tävlingssituationen hade jag säkert kunnat få Tinca att genomföra momenten med fint resultat. Hon kunde ju på träning – var så otroligt duktig på lydnadsmomenten när vi tränade. I ensamhet. Utan störning. Med en matte som lekte mycket och belönade ofta. Vi hade kul, riktigt kul! Men inte på tävlingsplan, så vi la ner tävlingsverksamheten efter ett tag. Jag tyckte inte att det var kul att kämpa när jag inte ens uppskattade att tävla själv. Vi lyckades i alla fall få ihop 155,5 p i Lydnadsklass 1 och ett godkänt resultat i appellklass spår. Det som strulade till det mest var platsliggningen, på träning låg hon som ett ljus trots störning, men på tävling låg hon sällan kvar i närheten av andra hundar när jag var nervös. Tränade gjorde vi däremot gärna, vi höll på med momenten till Lydnadsklass 3 och lägre klass i bruks.
Tinca älskade att bada, att springa mellan matte och husse, uppletande av föremål eller godis, spåra, leka (jaktlek, kamplek eller springa runt med nån leksak) och allt som gick att äta förutom lök, champinjoner och banan. Det var alltid full fart och glädje!
När Tinca var 6 månader upptäckte vi ett stort sår på hennes svans, detta var det första mötet med det som skulle visa sig vara ett livslångt kämpande mot hennes allergi. Tinca hade svår klåda och tuggade/kliade upp sår på sig själv. Hon var sällan stilla och det var som att det kröp i kroppen på henne. Självklart måste detta ha påverkat hennes beteende under de första åren, det måste vara vidrigt att ha konstant klåda. Hon tvingades att ha tratt(krage) på sig dygnet runt för att inte förstöra sig själv. Efter lång tid (och flera veterinärer) kom vi till slut i kontakt med en hudspecialist som gjorde en allergiutredning på henne. Resultatet visade att hon hade svår atopi, dvs luftburen allergi, och hon var allergisk mot tre olika sorters kvalster samt en microsvamp som tydligen levde ute på växter. Hon fick under flera års tid en spruta med allergener varje månad av mig, men behövde även gå på kortison för att hålla klådan i schack. Det var en otrolig lättnad när hon äntligen kunde få vara utan sin tratt för första gången på ett helt år. Under flera år levde hon sedan utan klåda, förutom vissa perioder då hon fick ”återfall”. Hon blev lugnare och mer harmonisk, och vi tvåbenta började slappna av lite också, vi behövde inte vara på helspänn hela tiden för att hindra henne från att bita på sig själv.
Men, det räcker inte med allergin. Tinca var en sjuk hund på många sätt. Hon hade även stora problem med sin mage och hade ofta diarré och magproblem. Hon tog inte upp näringen i maten som hon borde, utan fick äta stora mängder mat, och ändå var hon konstant hungrig. Så småningom började hon magra av och tappa muskler, och hon kunde inte bygga nya muskler heller eftersom hon inte tog upp näringen i maten. Bakbenen blev rangliga och vi fick sluta cykla med henne då hasorna liksom fastnade i varandra. Hon kunde dock gå och springa fritt utan problem en lång tid. Men till slut tappade hon ännu fler muskler och bakstället blev ännu vingligare. Att springa runt och leka med sin älskade fotboll var inget problem för henne, men det började kännas som att hennes tid började rinna ut. Hennes starka livsglädje i ögonen började mattas av och hon såg kraftlös ut i bakbenen, även om hon aldrig visade någonting för mig.
Vi hade många jobbiga år tillsammans och beslutet var inte lätt att ta, men det kändes till slut nödvändigt. Jag ville inte behöva se min bästa vän kämpa för att komma upp på morgonen. Jag ville inte att hon skulle få uppleva att hennes bakben svek henne, att hon inte kunde göra allt hon ville. För hon älskade att springa, att leka och rusa runt. Och jag ville inte att hon skulle behöva bajsa inne för att vi inte skulle hinna rusa ut mitt i nätterna. Sorgen är stor, klumpen i halsen finns där och taggen i hjärtat svider – gjorde jag allt jag kunde? Ja, det gjorde jag. Jag vet att många runt omkring mig tycker att jag borde tagit bort henne långt tidigare, men det kändes inte rätt, det kändes inte bra för mig. Jag försöker övertyga mig själv om att hon hade det bra ända till slutet, men jag kände i mitt hjärta att det nu var dags…
Tinca somnade in i mitt knä med hakan i min hand hemma i min pappas hall lördagen den 7 februari 2009. Hon fick ett lugnt och fint slut, jag kan inte tänka mig ett vackrare avslut på vår tid tillsammans. Tack Kerstin för att du gjorde det möjligt.
Tårarna rinner nu när jag skriver mitt sista farväl till dig, älskade Tinca. Vi saknar dig och tänker på dig varje dag. Du gav oss så många fina minnen och lärde oss så otroligt mycket. Jag hoppas du har det bra, att du springer runt där uppe på de evigt gröna ängarna och leker med din älskade fotboll. Någon gång kommer vi ses igen…
Kramar från matte & husse
”The Legend of the Rainbow Bridge” by Paul C. Dahm.
Just this side of heaven is a place called the Rainbow Bridge. When an animal dies who has been especially close to someone here, the pet goes to Rainbow Bridge. There are meadows and hills for all our special friends so they can run and play together. There is plenty of food, water and sunshine, and our friends are warm and comfortable.
All the animals who had been ill or old are restored to health and vigor; those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days gone by. The animals are happy and content, except for one small thing: They each miss someone very special to them who had to be left behind. They all run and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance. His bright eyes are intent; his eager body quivers. Suddenly he begins to run from the group, flying over the green grass, his legs carrying him faster and faster.
You have been spotted, and when you and your special friend finally meet, you cling to each other in joyous reunion, never to be parted again. The happy kisses rain upon your face; your hands again caress that beloved head and you look once more into the trusting eyes of your pet, so long gone from your life but never absent from your heart.
Then you cross Rainbow Bridge together.
Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig.
Vänd dig inte om, du kommer inte att se mig där.
Jag är med dig fast du inte ser mig.
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten.
Jag har det bra nu – så fortsätt gå.
För jag är alldeles bakom dig ändå.
(Författare: Okänd)