Den här veckan har jag legat sjuk några dagar, så Ztimma har haft det gansk tråkigt. Ett par dagar fick hon vara på dagis så att hon åtminstone fick ha roligt några timmar, men en dag fick hon stanna hemma hos mig och så låg vi i soffan och myste. På torsdagen var jag frisk igen och på kvällen hade vi föräldramöte på jobbet. Husse var iväg med jobbet så Z skulle få vara ensam hemma. När jag kom hem tre timmar senare tog vi med oss en dummy och gick till fotbollsplanen för att träna i mörkret. Det blev några korta linjetag, första gången stannade hon för att nosa på en mycket intressant doftfläck istället för att plocka upp apporten, då blev matten inte glad kan jag säga. Hon tog min korrigering väldigt bra, sen skötte hon sig fint så jag fick möjlighet att berömma henne direkt. Överlag var hon dock väldigt nosig hela tiden, och hon hade helt glömt bort vad mattes inkallningssignal betyder. :???: Äh, den träningen glömmer vi!

En dags arbete hann det bara bli, sen var det dags för min lediga fredag. Precis som förra fredagen hade vi underbart höstväder, så jag packade träningsväskan och tog med mig kamera, bok och hund ner till vår nyfunna favoritplats vid Åsasjön. Vi började med några linjetag längs med vattnet, som riktmärke och belöning la jag ut en burk+godis. Gumman skötte sig jättebra och hade en härlig fart! När hon ätit upp godiset i burken tog hon med den tillbaka till mig… Vi avslutade med ett par markeringar i blåbärsris som hon fick hämta.

Ibland har hon väääldigt långa öron…

Sen var det dags att träna uppbindning/passivitet. Jag band henne vid ett träd och satte mig ner några meter ifrån henne och började läsa min bok. Till en början satt hon lugnt och tittade sig omkring, sen la hon sig ner och efter ett par minuter började hon gnaga på några kvistar. Efter ett tag kopplade jag lös henne och så fick hon träna på att bara ligga jämte mig, innan hon fick lov att gå ner och plaska i vattnet. Efter 1,5 timme vände vi hemåt igen. Som jag skrivit tidigare – det är en sån lyx att ha vatten och mysiga vikar så nära vårt hus!

Ztimma letar godis och blåser bubblor under vattnet.

Idag skulle det äntligen vara dags för den efterlängtade jaktträningen med Lotta, Ulrika/Mats och Pernilla. Det var bara det att jag haft så otroligt ont i magen att jag bestämde mig för att avstå. Känns så himla trist, men jag hoppas att det inte dröjer alltför lång tid innan det är dags för nästa träning!

I eftermiddags kände jag mig lite piggare och vi åkte ner till stugan några timmar. Jag la två 150-metersspår åt Ztimma. Det första spåret gick rakt fram i halvhögt gräs/skogsmark och sen var det en bananböj åt höger. Som spårslut var det en skinnhandske som Z gillar. Det andra spåret gick på en traktorväg med gräs/jord och gick först i en svag vänsterböj och strax innan slutet blev det en böj åt höger. En burk med Ztimmas kvällsmat var spårslut. Under tiden som spåren fick ligga till sig satte jag mig på en filt och läste en bok. Z fick ligga jämte och bara ta det lugnt och titta på husse och svärfar som slängde ut en massa grejer ur ett förråd.

Förra helgen när vi spårade så märkte jag att Z blev störd av halsbandet, hon får ju inte dra i kopplet och är van vid att söka kontakt med mig när kopplet stramar och jag stannar. Till idag hade jag letat upp Tincas gamla spårsele som hon hade som unghund, den var alldeles för stor förstås men jag drog ihop den så gott det gick.

Spåren fick ligga ungefär 50 minuter, hon spårade fint med ett par avbrott i varje spår där hon lyfte nosen, jag stannade och hon letade upp spåret på nytt. I början när hon precis släpps på spåret går hon lugnt, noggrant och försiktigt och efter ett tag vill hon öka farten och ligger på mer i selen. Skinnhandsken markerade hon fint, men hon hade inte den minsta lust att leka med mig utan gjorde allt för att få fortsätta spåra.

Hm, här måste jag tänka till hur jag ska göra framöver. Om hon får välja mellan godis och leksak väljer hon alla gånger godis. För att vara säker på att hon kommer att markera framtida apporter i spåret får jag nog köra med att byta med godis. Lek i spåret var hon inte alls intresserad av varken förra gången eller den här. Samtidigt som jag tycker att det är viktigt att man kan belöna på många olika sätt, ska ju belöningen vara något som hunden tycker är attraktivt annars blir det så lätt som för Tinca: För Tinca var själva spåret det viktigaste, och det tog lång tid innan jag insåg att hon ”missade” apporterna för att hon inte ville sluta spåra. För henne hade alltså spårslutet blivit något negativt, hon gick ju miste om det roliga i att få fortsätta spåra. Jag började preparera spåren med massor av pinnar för att visa henne att efter varje markerad pinne fick man spåra vidare och vi fick ett betydligt bättre resultat. Så, jag får fundera vidare!

Efter spårträningen körde vi linjetag på en stig, med längre avstånd än vi brukar ha och dummien gömd i lite högt gräs vid stigens slut. Hon skötte sig kanonbra och hade en underbart härlig fart och attityd! Jag tror minsann att hon är mogen för lite svårare övningar!

Ztimma blickar framåt…